Den klassiska sporten orientering

Orientering är en av de få sporter som faktiskt har sitt ursprung i Sverige. Den började utövas på 1800-talet och var först en militär idrott.

Orientering går ut på att med hjälp av karta och kompass söka upp ett antal kontroller som är utplacerade i terrängen. Traditionellt sett utövas idrotten i skog, men på senare tid har man även börjat tävla i kortare sprinttävlingar i stadsmiljö.

Orienteraren får själv välja vilken väg han eller hon ska ta mellan kontrollerna, men de måste prickas av i rätt ordning, annars blir den tävlande diskvalificerad.

Tävlingsklasserna är relativt snävt åldersindelade, från och med 10- och ända upp till 90-årsåldern. Det finns även ett antal så kallade öppna klasser och utvecklingsklasser som man kan delta i om man till exempel är vuxen nybörjare, eller helt enkelt vill ta sig an en enklare bana.

Sverige har historiskt sett varit väldigt framgångsrik i internationella tävlingssammanhang, tillsammans med länder som Finland, Norge och Schweiz. Några kända svenska orienterare är Tove Alexandersson (som även tävlar framgångsrikt i skidorientering), Annika Billstam och Lena Eliasson.

Det anordnas världsmästerskap och Europamästerskap i orientering, plus att det finns en världscup som pågår under varje säsong. Ännu har sporten inte kommit med i OS, men det finns förhoppningar om att inledningsvis få med skidorientering i vinter-OS, och därefter satsa på att vanlig orientering ska komma med i sommar-OS.

Världens största orienteringstävling är femdagars-tävlingen O-Ringen, som anordnas på olika platser i Sverige varje år. Under O-Ringen springer deltagarna flera olika typer av banor: långdistans, kortdistans, medeldistans och nattorientering.
Man kan även tävla i stafett, då man ställer upp med ett lag på tre personer.

Utrustning som krävs för att orientera är karta, kompass, bra terrängskor samt funktionella kläder. Det finns en regel om att alltid ha långa byxor på tävling, för att undvika att skada sig på taggiga växter.