Historien om skidorientering

Skidorientering är, som namnet antyder, en korsning mellan längdskidor och orientering. Det är en relativt ovanlig idrott, men faktum är att den är i princip lika gammal som vanlig längdskidåkning och vanlig orientering.

De första tävlingarna anordnades redan i slutet på 1800-talet, närmare bestämt år 1887. I början var tävlingarna väldigt långa, med sträckor på över 100 kilometer och segrartider på över 24 timmar. Man fick dessutom välja själv i vilken ordning man ville plocka kontrollerna. Numera är reglerna desamma som i vanlig orientering, det vill säga att man måste ta kontrollerna i en viss bestämd ordning.

Kartan som används inom skidorientering skiljer sig en hel del från den inom vanlig orientering. Den är mindre detaljerad och med gröna linjer som markerar skidspår. Linjernas tjocklek och färg indikerar spårens egenskaper, till exempel om de är körda med skoter, hur smala respektive breda de är, och så vidare.

Man tävlar på olika distanser, antingen i intervall- eller masstart. Distanserna som finns är långdistans (ca 20 km), medeldistans (ca 10 km), sprint, samt stafett med tre tävlande i varje lag.
Klassindelningen är densamma som i vanlig orientering, alltså åldersindelningar från 10-årsåldern och upp till 80-årsåldern.

Vad gäller svårighetsgraden är skidorientering tekniskt sett enklare än vanlig orientering. Skidåkning och vägval blir avgörande faktorer för att placera sig högt upp i resultatlistan.

Ännu är skidorientering ingen olympisk gren, men påtryckningar görs för att den ska få en plats i vinter-OS-programmet.
Den första SM-tävlingen gick av stapeln redan år 1910, medan det allra första VM i skidorientering anordnades för första gången år 1975, i Finland. Fem år senare, det vill säga år 1980, anordnades det första världsmästerskapet i Sverige, i Avesta.
Den svenska orienteraren Tove Alexandersson, som tagit flera VM-medaljer, har också en mycket framgångsrik karriär inom skidorientering, där hon tillhör de absolut bästa i världen.